En värld styrd av kaos och maktspel
Kriget mellan Ukraina och Ryssland är en tragedi utan gränser. Beslutsfattare – främst män – styr, krigar och förhandlar över huvuden på vanliga människor. Man kan undra: hade detta hänt om kvinnor hade haft makten? Troligen inte. Istället tvingas vi bevittna hur familjer splittras, barn förlorar sina föräldrar, djur lämnas att dö, och hela samhällen förstörs. För vad? Makt. Det är så absurt.
I Sverige förväntas vi stå bakom vårt land, men med ledare som fördömer krig samtidigt som vi är världsledande på vapenexport, blir det svårt. Det är som att höra Pablo Escobar säga: “Det är hemskt med alla dessa droger bland ungdomar.” Ironiskt, eller hur? Och tror ni att våra ledare själva kommer stå med gevär i handen om det hettar till? Knappast. När kriget knackar på dörren lär de snarare gömma sig i en lyxbunker och fundera över om de verkligen är rätt personer på rätt plats. Speciellt med tanke på deras tidigare handlingar, som ofta lämnar fler frågor än svar. Men om det talas det inte. Locket på.
Samtidigt är vi i Sverige väldigt duktiga på att fördöma kriget – och skickar samtidigt vapen till Ukraina. Hur går det ihop? Vi säger att vi står för fred, men våra handlingar eldar på konflikten, vi är en av världens största vapen expor.
NATO:s inblandning – vad händer vid gränserna?
Är det så svårt att förstå varför Ryssland inte vill ha ett NATO-land vid sin gräns? Tänk er detta scenario: Ryssland lyckas få Mexiko som allierad och börjar placera kärnvapen längs gränsen mot USA. Hur tror ni att det skulle tas emot? Skulle USA bara sitta lugnt och säga: “Ja, men det är deras rättighet.” Knappast. Det handlar om säkerhet och geopolitik, och även om Rysslands metoder är brutala och oacceptabla, måste vi förstå att konflikten är mer komplex än “goda” och “onda.”
Samtidigt är vi i Sverige väldigt duktiga på att fördöma kriget – och skickar samtidigt vapen till Ukraina. Hur går det ihop? Vi säger att vi står för fred, men våra handlingar eldar på konflikten. Vad gör det oss till? Är vi bättre? Eller blir vi delaktiga?
Ryssland, Ukraina och vad som hände innan
Det är ingen tvekan om att Rysslands invasion av Ukraina är brutal, omänsklig och oacceptabel. Men vad hände innan kriget, och varför ignoreras det i den mediala bilden? Innan den fullskaliga invasionen i februari 2022 pågick en konflikt i östra Ukraina, känd som kriget i Donbas, från 2014 till 2021. Under denna period uppskattas mellan 14 200 och 14 400 personer ha dödats, varav cirka 3 404 var civila. Det var inte bara en isolerad konflikt utan en utdragen tragedi där många oskyldiga fick betala priset.
Ryssland anklagade Ukraina för flera saker innan invasionen, bland annat:
- Närmande till NATO: Ukraina strävade efter medlemskap, vilket Ryssland såg som ett hot mot sin säkerhet.
- Diskriminering av rysktalande: Ukraina försökte upphäva en lag som gav det ryska språket särskild status, något Ryssland tolkade som ett hot mot rysktalandes rättigheter.
- Politiska förändringar: Efter Euromajdan 2014 avsattes den proryske presidenten Viktor Janukovytj, vilket Ryssland kallade en statskupp.
- Medierestriktioner: Ukraina begränsade ryska medier och organisationer, något Ryssland ansåg vara censur.
Detta är inte för att rättfärdiga Rysslands handlingar – det är inget annat än vidrigt att invadera ett annat land och döda tusentals människor. Men det är också viktigt att förstå att konflikten har en bakgrund och att saker sällan är så svartvita som vi ibland vill tro. Att ignorera dessa nyanser fördjupar bara polariseringen och hindrar oss från att verkligen förstå hur vi hamnat här.
NATO:s inblandning – civil död och hat
Hur många civila har dött i konflikter där NATO varit inblandade? Här är några exempel:
- Kosovokriget (1999): Mellan 488 och 527 civila dödades under NATO:s bombningar. (Källa: Human Rights Watch)
- Afghanistan (2001–2021): Under 2011 dödades mellan 1 914 och 3 466 civila. (Källa: Uppsala Conflict Data Program)
- Libyen (2011): 60 civila dödades och 55 skadades av NATO:s flygkampanj. (Källa: FN:s människorättsråd)
Och så undrar vi varför människor hatar oss som är med i NATO? En klurig fråga, verkligen.
NATO har under de senaste åren gjort betydande framsteg när det gäller att inkludera kvinnor i ledande positioner. Exempelvis har Radmila Šekerinska, tidigare försvarsminister i Nordmakedonien, utsetts till biträdande generalsekreterare för NATO från och med november 2024. Visst, vi kan se det som jämlikhet att även kvinnor kan vara med i toppen av massmord. Vilket framsteg!
Om vi jämför med radikala organisationer, som är kända för sina extrema ideologier och systematiska förtryck av kvinnor, är det osannolikt att kvinnor innehar några beslutsfattande positioner inom dessa grupper. Men NATO visar ju att en enda kvinna räcker för att kunna skryta om att ha gjort “betydande framsteg.” som ni säger.
Kvinnligt ledarskap – en förlorad möjlighet?
Kvinnor fick rösträtt i Sverige 1921. Innan dess var de i praktiken omyndigförklarade i politiska frågor, trots att de bar ett enormt ansvar för familjen och samhället. Tänk om kvinnor hade haft makt tidigare? Färre konflikter, fler diplomatiska lösningar, och bättre skydd för civila. Forskning visar att kvinnliga ledare tenderar att prioritera långsiktig stabilitet och välfärd framför aggression och maktspel.
Hade vi haft kvinnliga beslutsfattare i Ryssland, Ukraina och Sverige i dag, hade sannolikheten för konflikt minskat drastiskt. En analys visar att sannolikheten för krig hade kunnat minska från 50 % till 15 %. Ändå hyllas NATO för att ha en kvinna i ledningen – en ynka kvinna som nu får vara med och ta beslut som splittrar familjer och dödar barn. Vilket framsteg, eller hur?
Forskning om kvinnliga beslutsfattare bygger ofta på analyser av data från internationella fredsförhandlingar, ledarskapsstudier och jämförande statistik mellan länder och organisationer med varierande könsfördelning i ledarskapet. Här är en kortfattad metodik för hur slutsatser om kvinnligt ledarskap dras:
- Statistiska studier på fredsavtal: Data visar att fredsavtal där kvinnor deltagit har en 35% högre sannolikhet att hålla i minst 15 år. Detta kommer från analys av FN:s fredsbevarande uppdrag och andra globala fredsprocesser.
- Ekonomiska och sociala indikatorer: Länder med högre kvinnlig representation i politiken har ofta bättre resultat på områden som hälsa, utbildning och social välfärd, enligt rapporter från Världsbanken och FN.
- Ledarskapsstudier: Forskning från Harvard Business Review visar att kvinnor rankas högre än män i 17 av 19 ledarskapskompetenser, särskilt inom kommunikation, empati och problemlösning – viktiga egenskaper för att minska konflikter.
- Jämförande konfliktstudier: Historiska exempel som Nya Zeeland och Rwanda, som haft framträdande kvinnliga ledare, visar att dessa länder tenderar att välja mjukare metoder för konfliktlösning jämfört med mer militaristiska länder som domineras av män i maktpositioner.
Slutsatsen är att kvinnligt ledarskap, baserat på dessa mätbara faktorer, inte bara är annorlunda utan ofta mer effektivt i att skapa hållbara lösningar och minska risken för konflikter.
Ett öppet sinne för diskussion
Den här texten är inte skriven för att ge enkla svar eller peka ut en absolut sanning. Den är skriven för att väcka känslor, öppna för diskussion och få oss att reflektera över svåra frågor som krig, makt och ledarskap. Om du håller med, om du blir arg eller om du ser saker på ett annat sätt – då har texten redan uppnått sitt syfte.
