När jag var liten och lämnade mat på tallriken fick jag ofta höra av mattanten: “Tänk på barnen i Afrika som inte har någon mat!” Det var ett märkligt sätt att skapa tacksamhet och förändra mitt beteende. Det kändes snarare som ett försök att framkalla skuld än att lära mig något om empati. Den här typen av uttryck har följt mig genom livet, och jag har märkt att de inte bara förekommer i skolmatsalar – de speglar ett mönster i hur vi som samhälle hanterar lidande, både vårt eget och andras.
“Andra har det värre” – En gaslighting-kultur
När jag berättade för någon att jag mådde psykiskt dåligt en gång, fick jag höra: “Du mår dåligt, Micke? Tänk på mig som har vänner utan armar och ben.” Det uttalandet landade som en hård smäll. Min smärta blev genast förminskad, som om den inte längre var legitim. Det gav mig ingen tröst eller verktyg för att hantera mina problem. Istället skapade det en känsla av skam för att jag ens vågat uttrycka mitt mående.
Om någon bryter armen, skulle vi säga: “Tänk på de som brutit båda benen, du har det ändå rätt bra?” Nej, det gör vi inte. Så varför är det socialt accepterat att bemöta psykiskt lidande på det här sättet?
Vad grundar sig detta beteende i?
Historiskt sett har uttryck som “Tänk på barnen i Afrika” eller “Andra har det värre” använts som moraliska pekpinnar. Forskning inom psykologi och sociologi pekar på att detta beteende ofta handlar om två saker:
- Kognitiv dissonans:
Människor känner sig obekväma när de konfronteras med andras lidande eftersom det kan väcka känslor av skuld eller otillräcklighet. Genom att minimera andras problem kan de undvika att behöva hantera sina egna känslor av ansvar eller empati. - Kulturella normer:
Under lång tid har samhället präglats av tanken att man ska härda ut och bita ihop. Psykisk ohälsa sågs länge som ett tecken på svaghet, och dessa uttryck kan vara kvarlevor från en tid när sårbarhet inte var socialt accepterad.
Varför fungerar det inte?
Forskning visar att jämförelser inte hjälper oss att hantera smärta – varken vår egen eller andras. Psykologen Brené Brown, som forskat mycket om sårbarhet och skam, påpekar att verklig empati kräver att vi lyssnar utan att döma eller jämföra. När vi förminskar någons lidande genom att peka på andra som har det värre, missar vi chansen att skapa en genuin mänsklig kontakt.
Konsekvenser av detta beteende
- Förminskning av smärta: Att konstant jämföra sig med andra leder till att människor undviker att söka hjälp, eftersom de känner att deras problem inte är tillräckligt stora.
- Brist på empati: Det skapar avstånd mellan människor istället för närhet.
- Internaliserad skuld: Den som får höra dessa kommentarer börjar ofta känna skam för att ens ha problem, vilket kan förvärra psykisk ohälsa.
En parallell till ilska och destruktivitet
Ett annat vanligt beteende är att människor som mår dåligt tar ut sin frustration på andra. Det är som om deras eget lidande legitimerar att de får skada andra känslomässigt. Psykologiskt sett handlar detta om projektion – vi överför våra egna känslor på andra för att slippa känna dem själva.
Även detta är olämpligt och destruktivt, men det är också vanligt. Människor som mår dåligt saknar ofta verktyg för att hantera sina känslor och söker därför kontroll över omgivningen på destruktiva sätt.
Hur kan vi bryta detta mönster?
För att skapa en mer empatisk och förstående kultur behöver vi göra följande:
- Validera känslor:
Sluta jämföra och börja lyssna. Bekräfta någons upplevelse istället för att försöka sätta den i relation till någon annan. - Utbilda om psykisk hälsa:
Genom att öka medvetenheten om psykisk ohälsa kan vi minska stigmatiseringen och lära människor att hantera sina känslor på hälsosamma sätt. - Praktisera självreflektion:
Fundera över varför vi har behovet att säga “Andra har det värre” – vad försöker vi egentligen uppnå?
Min slutsats
När jag ser tillbaka på alla gånger jag blivit mött med jämförelser eller förminskande kommentarer, inser jag att dessa beteenden snarare speglar den som uttalar dem än mig. Vi kan alla bli bättre på att bemöta varandras lidande med empati och respekt. För vi kan inte skapa en bättre värld genom att förminska varandra – vi gör det genom att lyfta upp varandra.
Så nästa gång någon säger att de mår dåligt, låt oss bara stanna upp och lyssna. Det kan vara den största gåvan vi kan ge.
