Ibland känner du dig ensam, även när du inte är det. Eller hur? Ibland vet du inte ens själv vad som är fel. Allt känns så kaotiskt att inget går att förstå, och ingen verkar förstå dig.
Det är som om ångest är både en reaktion och en kedjereaktion. Den börjar ofta med något litet – kanske en stressig situation, en rädsla, eller till och med ett minne från något som hände för länge sedan. Och så börjar hjärnan spinna. Vi är biologiskt programmerade att reagera på hot, men när den här “kamp-eller-flykt”-responsen triggas utan ett verkligt hot, börjar den göra oss illa istället för att skydda oss.
Många gånger gaslightar vi våra nära när vi säger saker som “alla har mått dåligt”, “folk har det värre”, “det är inte verkligt”, eller “va en man”. Det är ett rätt sjukt beteende som visar att vi inte tar deras reaktioner på allvar och gör det bara värre, som om känslan inte finns där. Tänk om vi sa samma sak till någon som brutit en arm: “Det finns folk som varit med om värre.” Det skulle låta absurt, eller hur? Ändå gör vi det hela tiden när det kommer till psykisk ohälsa. Det här är beteenden som är programmerade i oss, men som vi alla kan ändra på för att skapa förståelse och göra det lättare för andra. Att veta om att man har ett dåligt beteende är en bra start, men det betyder ingenting om man inte gör allt för att ändra det. Annars går man runt medvetet och beter sig som en röv.
Stark ångest kan ofta ha sina rötter i barndomen, trauman, eller långvarig stress. Det kan handla om hur vi upplevde världen när vi växte upp – om vi kände oss trygga eller om vi lärde oss att alltid vara på vår vakt. Ibland kommer ångesten från en obalans i hjärnan, där kemikalier som serotonin och dopamin inte fungerar som de ska.
Och ja, alla kan drabbas. Det spelar ingen roll om du är stark, glad eller framgångsrik på ytan. Ångest är en universell känsla, och den slår till när du minst anar det. Det handlar inte om att vara svag – det handlar om att vara mänsklig. För vi har alla en gräns för hur mycket stress, sorg eller osäkerhet vi kan hantera innan kroppen och hjärnan börjar ropa på hjälp.
Så varför känns det ibland som att ingen förstår? För att ångest är så personlig. Den sitter djupt inne i våra egna tankar och känslor. Och när vi försöker förklara det för någon annan, låter det kanske som överdrifter eller något som “bara sitter i huvudet.” Men sanningen är att ångest är både psykisk och fysisk. Den påverkar hur du andas, hur ditt hjärta slår, hur din kropp känns – och det gör det ännu svårare att ignorera.
Men här är den viktiga insikten: Du är inte ensam. Ångest är en signal, inte ett permanent tillstånd. Det är hjärnans sätt att säga att något behöver uppmärksammas. Och även om det känns som en oövervinnelig storm, finns det sätt att lära sig hantera den. Terapi, meditation, träning, och att prata öppet med någon du litar på är bara några av de verktyg som kan hjälpa dig hitta lugn i kaoset.
Du är inte trasig, och du är inte ensam i detta. Det är bara en del av att vara mänsklig – en påminnelse om att vi alla behöver lite hjälp ibland för att hitta tillbaka till oss själva.