Psykisk ohälsa – är det verkligen ohälsa?
Kan det inte vara så att vissa människor blir en bättre version av sig själva av att ha gått igenom svårigheter? Det känns som att de människor som är genuint fina, förstående och hjälper andra har gått igenom det värsta. Och de människor som aldrig har känt av den smärtan, och istället säger de elakaste sakerna och har det värsta beteendet med minst empati, räknas som “friska”.
Exempel: Jag stod på jobbet med en grupp manliga kollegor när en kvinna kom in. Det var runt klockan nio på morgonen, och hon hade mjukisbyxor och rufsigt hår. Då utbrast vår chef: “Hur fan ser människan ut?” Resten av killarna stod och glodde och småskrattade. Så jag frågade min chef vad han tyckte om sitt eget utseende och om han ansåg att det här var ett normalt beteende mot en kund, en människa, en kvinna. Då gick alla på mig och sa att jag inte skulle ta det så hårt, att jag skulle lägga av. De skickade till och med ner en chef från huvudkontoret som frågade hur mitt mående var. Är det jag som gör fel här, ja när jag reagerar så starkt och ifrågasätter min chefs förmåga och hans eget utseende?
Det är ofta den som reagerar och bryr sig eller står upp för något som blir ifrågasatt. Allt känns så bakvänt. Det är som att bli gaslightad hela tiden, att man överdriver, eller att man ska sluta för att “det där var väl inte så farligt”.
Jag kan inte vara någon annan. Jag kan inte följa grupptryck utan säger ifrån och ifrågasätter när något är fel, särskilt när jag ser mobbning eller att någon är genuint elak för att skada en annan människa. Jag har troligen känt så här för att jag haft ångest så länge jag kan minnas. Jag har alltid känt mig annorlunda och aldrig kunnat passa in i dessa grupper av män eller passat in överallt och i alla samhällsgrupper men aldrig känt tillhörighet på något konstigt sätt . Alla är inte dumma i huvudet, men många anpassar sig för att vara som alla andra i omgivningen. Jag vet att hela gruppen som skrattade åt tjejen tyckte att det var fel innerst inne, men ledargestalten i gruppen satte tonen, och då måste man ju hålla med. Skrattar de andra, så skrattar jag. Men det gör en sjukt ensam, eller väldigt ensam, många gånger. Man vill vara som alla andra, men det går inte.
Jag kan inte vara i grupper av män eftersom det alltid slutar med dålig stämning. Många säger att jag ska vara tyst och släppa det, att det inte är min sak att rädda någon eller säga ifrån. Men nej, det är väl allas ansvar, och när alla förstår att något är fel men inte gör något, så måste ju någon säga ifrån, och då blir det jag.
