För exakt 320 år sedan – inte så värst länge sedan – halshögg vi Anna för hennes påstådda “otyg” och brände sedan hennes kropp. Anklagelsen? Hon skulle ha rövat bort barn och tagit dem till Blåkulla. Till och med hennes egna barn vittnade om att Anna på en kvast dragit iväg med ungarna till Blåkulla. Men försvann det verkligen några barn? Nej, det finns inga bevis som stöder att barn faktiskt försvann under häxprocesserna i Sverige. Rykten om att häxor rövade bort barn var en central del av häxhysterin, men det hela handlade mer om masshysteri och skräck än om faktiska händelser. Alla barn var kvar, men ändå…
Mellan 40 000 och 60 000 kvinnor fick sitt liv släckt genom bränning. Vem var det egentligen som sa att det var bättre förr? Man undrar hur resonemanget gick hos ledarna på den tiden. Det är ju inte så många generationer sedan detta inträffade. Det patriarkala systemet drevs till sin yttersta grymhet i Sverige – men hur länge har kvinnor egentligen fått utstå allt detta lidande?
Samtidigt känner vi idag oro för våra egna ledare. Vi går ut och fördömer krigen och alla oskyldiga offer, men samtidigt är vi en av världens största exportörer av vapen och krigsmaterial. Eller, vi stänger hem för utsatta kvinnor medan vi lägger 12 miljoner på en soffa i Uppsala. Vad hände med den politikern som gjorde det kloka draget? Här är vad jag hittade från Sveriges Radio:
År 2017 beslutade Uppsala kommun att installera en 57 meter lång soffa på Forumtorget till en kostnad av cirka 12 miljoner kronor. Detta beslut fattades av kommunens politiska ledning, som vid den tiden bestod av en koalition mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Beslutet mötte kritik från allmänheten och vissa politiska grupper, som ansåg att pengarna kunde ha använts bättre, exempelvis för att stödja utsatta kvinnor. Trots kritiken verkar det inte ha lett till några personliga konsekvenser för de enskilda politikerna involverade i beslutet.
När vi ser tillbaka på häxprocesserna och den behandling många kvinnor utsattes för känns det chockerande, särskilt med tanke på att det inte är så länge sedan detta skedde. Under häxprocesserna drevs beslutsfattarna av rädsla, vidskepelse och religiösa föreställningar om att skydda samhället från “ondska.” Denna “logik” byggde på en tro att vissa människor ingått förbund med djävulen och därmed hotade samhällets moral och säkerhet. Den patriarkala kyrkan ansåg sig ha ett ansvar för att bekämpa allt de såg som farligt eller “onaturligt.”
