Introduktion:
Vad är demokrati? En analys jag tagigt fram med Ai visar att det skulle kosta Sverige mellan 22 och 31 miljarder kronor för att säkerställa och ta bort problematiken för våra mest utsatta: inga hemlösa och psykiskt sjuka slipper köer och de resurser vi behöver finns, våldsutsatta kvinnor och barn har skyddade boenden och de resurser som krävs för deras trygghet, där socialtjänsten familjerätten har personal och resurser, och en underbemannad polisstyrka helt plötsligt var fullt bemannad med rätt resurser.
För att täcka detta behövs 5,45 miljarder för att hantera våra 33,000 hemlösa, 5–10 miljarder för att ge tillräckliga resurser till psykiatrin, 400–500 miljoner för att garantera kvinnojourer, 2–3 miljarder för att stärka socialtjänsten, och 9–12 miljarder för en fullt fungerande polis.
För att genomföra alla dessa satsningar uppskattas till mellan 21,85 och 30,95 miljarder
57,4 miljoner har gått till Ukraina, då har vi enbart tagit Ukraina kriget, inge annat bistånd till något annat land.
Svaren jag får.
Prioriteringar och budgetfördelning
Den svenska statsbudgeten är indelad i många olika områden, där försvar och internationellt bistånd har öronmärkta summor som ibland är låsta.
Det finns en tydlig medvetenhet om problem som psykisk ohälsa, bristande skydd för våldsutsatta, och polisens underbemanning. Men lösningarna kräver långsiktiga investeringar och beslut, som ofta måste rymmas inom den årliga budgeten och fördelas över flera år. Det kan också bero på att det är svårt att omfördela pengar som redan bundits upp
Så om jag nu förstår detta rätt, så är pengarna “ibland” öronmärkta och “ibland” låsta, men inte alltid – bara ibland. Det kräver “långsiktighet och beslut.” Vi kanske borde fråga barnen som mår dåligt, kvinnorna som är jagade och utan boende, alla våra hemlösa, samt polisen och socialtjänsten som sliter, och alla medborgare som kämpar, vad de tycker om att fatta beslut. Om vår regering, som “fördömer” krig, samtidigt kör en av världens största vapenexporter, men har lite strul med beslut och “ibland” låsta konton – är detta fortfarande demokrati?
Varför gör Sverige så här? Det måste finnas något underliggande med Ukraina, Ryssland, eller något annat som vi vanliga människor inte ser, eller är våra politiker helt bortkopplade från verkligheten? Har de stängt ner och zonat ut helt och hållet? De få hjärnceller som en gång var aktiva, med en kamp och vilja för ett land med drygt 10 miljoner människor, verkar ha slutat samarbeta.
Demokrati vad är det? Förvirringen krig demokrati är total.
Så här ska demokrati vara
Demokrati är ett styrelsesystem där makten utgår från folket. I en demokrati har medborgarna rätt att delta i beslutsprocesser, oftast genom att rösta fram sina representanter i val. De valda representanterna ska sedan fatta beslut som speglar folkets vilja. Demokrati innebär också frihet att uttrycka åsikter, rättssäkerhet och skydd för mänskliga rättigheter.
Vi blir ofta lovade många saker som sedan inte uppfylls. Men vad händer när en politiker lovar en mängd saker och tar en ansenlig summa från statskassan för att genomföra kampanjer och ge löften som sedan inte hålls? Vilka konsekvenser får politikerna för detta beteende?
När politiker bryter löften och missbrukar statliga medel för kampanjer utan att uppfylla vad de lovat, är konsekvenserna ofta begränsade men kan vara både politiska och, i vissa fall, juridiska. Den vanligaste konsekvensen är ett minskat förtroende från väljarna, vilket kan leda till att politikern förlorar röster eller förlorar sitt mandat i kommande val. Om missbruket av statliga medel är allvarligt kan det dessutom bli en fråga för rättsväsendet, och en politiker kan då åtalas för brott som exempelvis tjänstefel eller förskingring, beroende på landets lagar.
Har det någonsin hänt i svensk historia att ett parti valts och sedan inte hållit sina löften, och att detta slutat med en dom för förskingring och tjänstefel?
Så klart inte, Det har inte förekommit att ett politiskt parti eller dess företrädare i Sverige dömts för förskingring eller tjänstefel enbart på grund av att vallöften inte uppfyllts. Vallöften anses inte vara juridiskt bindande utan snarare ambitioner som kan påverkas av olika faktorer efter valet, vilket gör det svårt att driva rättsliga åtgärder mot brutna löften.
I dagens samhälle förväntas vi följa en färdigritad väg från en ung ålder – att gå i skolan, börja jobba, betala skatt, och leva efter regler som vi inte själva varit med och skapat. I skolan lär vi oss att acceptera en 8-timmars arbetsdag som norm, och vi tränas på att passa in i ett system där arbete är en central del av livet. Men vad händer när vi känner att denna väg inte gör oss lyckliga? När vi känner att våra liv formas av krafter utanför vår kontroll?
Sociala medier och streamingtjänster är en del av vår vardag, men de riskerar att göra oss passiva. Istället för att tänka kritiskt och skapa, tillbringar många timmar framför en skärm där vi matas med innehåll som bara distraherar. Det är lätt att se att dessa medier kan göra oss som en “sovande publik” som följer strömmen.
Under pandemin såg vi hur snabbt våra liv kunde förändras genom beslut från de styrande, och det är lätt att känna att vi ibland behandlas som pjäser i ett spel vi själva inte förstår reglerna till. När vi får höra om länder som Kina, där staten övervakar medborgarnas beteenden genom ett system för “sociala poäng,” blir frågan om kontroll ännu tydligare.
Vi lär oss från tidig ålder att ansvar är att ha ett fast jobb, betala skatt, och leva upp till samhällets normer. För många innebär detta att jobba hårt, betala av på ett boende man knappt är i, och försöka spara till en framtida pension – samtidigt som man kämpar för att få vardagen att gå ihop. Vi jobbar för att kunna betala räkningar, bensin, mat och nöjen, men vi är sällan fria att själva bestämma över vår tid och energi. Vi betalar skatt på allt och när vi väl går i pension så tar staten en större del så vi ändå får räkna ören och äta soppa.
I skolan får vi lära oss om geografi och historia, men vi får sällan praktisk kunskap om hur man investerar, bygger en egen ekonomi, eller tar kontroll över sin framtid. Istället formar skolan oss till att passa in i arbetsmarknaden, där de flesta blir arbetare som är beroende av systemet för att överleva. Och när vi ifrågasätter detta system, blir vi ofta bemötta som ”konspirationsteoretiker” eller udda.
De som försöker leva utanför normen kan känna sig isolerade. Att våga gå sin egen väg kan vara ensamt, särskilt när samhället verkar döma den som inte följer dess regler. Det är svårt att hitta stöd när man söker hjälp utanför systemets strukturer – löften om ett skyddsnät och social hjälp finns bara i sagor du hört från vuxna när du va barn, särskilt när människor som verkligen är i behov bara får ett kallt ”nej.”
Vi har skapat ett samhälle där många fastnar i en bubbla – en värld där vi förväntas följa samma mönster, utan att ifrågasätta varför vi gör det. Vi formas till att se vissa typer av jobb som bättre än andra och till att följa normer som kanske inte alltid leder till ett lyckligt eller meningsfullt liv.
Sedan Rysslands invasion av Ukraina har Sverige bidragit med betydande stöd. Totalt har Sverige, fram till oktober 2024, gett ungefär 57,4 miljarder kronor (cirka 5 miljarder euro) till Ukraina. Detta belopp inkluderar militärt stöd, humanitärt bistånd och civilt stöd. Det största fokuset har varit på militärt bistånd, som omfattar cirka 48,4 miljarder kronor, medan det humanitära och civila stödet utgör ungefär 9 miljarder kronor.
Detta stöd har mött kritik från vissa håll, då det påpekas att samtidigt som Sverige och andra länder uttrycker oro över krigets konsekvenser för civila
Vi står i teve och hur fasansfullt det är med skolor och barn som dör i krig, Men vi fortsätter vapenexporten som bidrar till den globala vapenmarknaden. Vi leder vapen exporten i världen. Denna motsättning har väckt diskussioner om hur länder både kan fördöma kriget och samtidigt stödja konfliktområden med vapenleveranser?
33.000 Hemlösa i sverige
I Sverige uppskattas det att omkring 33 000 personer lever i hemlöshet. Denna siffra omfattar både personer utan någon fast bostad alls och de som lever under osäkra boendeförhållanden, till exempel hos vänner eller i tillfälliga boenden. Faktorer som bidrar till hemlöshet i Sverige inkluderar den ökade bostadsbristen, särskilt på hyresmarknaden, samt ekonomiska utmaningar som drabbar både svenska medborgare och nyanlända. Trots Sveriges välfärdssystem är tillgången till prisvärda bostäder en utmaning för många, och detta driver upp risken för hemlöshet i vissa grupper.
Källor som Sveriges Stadsmission och Homeless World Cup rapporterar att situationen är komplex och kräver fler åtgärder och insatser för att minska antalet människor i hemlöshet.
Att erbjuda alla Sveriges hemlösa ett permanent boende och stöd genom en strategi som “Housing First” skulle vara en omfattande investering men kan på längre sikt bli kostnadseffektiv. Erfarenheter från Finland, som har lyckats minska hemlöshet kraftigt, visar att det kan spara samhället upp till 15 000 euro per person och år genom minskade kostnader för akutvård, sociala tjänster och rättssystemet, tack vare stabila boendeförhållanden och stödjande åtgärder.
Den uppskattade årliga kostnaden för att stödja 33 000 hemlösa personer i Sverige, enligt en modell liknande Finlands “Housing First”, skulle vara cirka 5,45 miljarder SEK. Detta inkluderar boende och stödinsatser som i längden kan spara pengar genom att minska kostnaderna för akuta ingripanden, vård och sociala tjänster.
Psykiskohälsa Cirka 20–30 procent av befolkningen
i Sverige upplever någon form av psykisk ohälsa under sitt liv, och psykisk ohälsa är en av de främsta orsakerna till sjukskrivningar i landet. Den psykiska ohälsan har ökat över tid, särskilt bland unga och unga vuxna, där faktorer som stress, höga förväntningar, ekonomiska osäkerheter och sociala medier påverkar.
Resursbrist och vårdens utmaningar:
En stor anledning till att resurserna inte räcker är att den ökade efterfrågan på psykisk vård inte har mötts av motsvarande investeringar och personalförstärkningar. Bristen på psykiatriker, psykologer och kuratorer är utbredd, och vårdköerna har blivit långa. De höga kostnaderna för att utbilda och anställa specialistpersonal samt den tid det tar att utbilda nya yrkespersoner har försvårat en snabb lösning. Dessutom går en betydande del av vårdbudgeten till fysisk vård, vilket påverkar möjligheterna att utöka den psykiska vården.
Kostnadsestimat för att förbättra situationen:
Att hantera den psykiska ohälsan i Sverige och tillföra tillräckliga resurser till vården skulle kräva en omfattande investering. Enligt uppskattningar skulle en årlig ökning i budgeten för psykiatrisk vård med 5–10 miljarder kronor behövas för att täcka behovet av mer personal, fler vårdplatser, och snabbare tillgång till behandlingar. Den totala kostnaden beror på hur vården struktureras – exempelvis genom att införa mer förebyggande insatser, digitala vårdlösningar, och stödprogram i skolor och arbetsplatser.
Våld i nära relationer
Våld i nära relationer är ett allvarligt och utbrett problem i Sverige. Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) rapporterar cirka 8 procent av vuxna kvinnor och 2 procent av vuxna män att de har utsatts för våld av en nuvarande eller tidigare partner. Våldet omfattar både fysiska och psykiska övergrepp och kan leda till långvariga trauman för de utsatta. Våld i nära relationer finns i alla samhällsgrupper, men kvinnor och barn är oftast de som drabbas hårdast.
Skyddade boenden och ekonomiska utmaningar:
Många skyddade boenden, som erbjuder akut hjälp och stöd för våldsutsatta, står inför ekonomiska svårigheter. Många av dessa boenden drivs av ideella organisationer och är beroende av bidrag från stat och kommuner samt insamlingar från allmänheten. De senaste åren har finansieringen för dessa boenden minskat, och flera har tvingats att skära ner eller till och med stänga på grund av resursbrist. Detta innebär en stor risk för utsatta individer, eftersom det kan bli svårare att få plats på ett skyddat boende när behovet är akut.
För att säkerställa att det finns tillräckligt med skyddade boenden och stödresurser för våldsutsatta, och att dessa kan hantera efterfrågan utan att vara ansträngda, skulle det krävas betydande investeringar. Enligt uppskattningar från hjälporganisationer och myndigheter i Sverige skulle en fullt finansierad och icke-ansträngd stödstruktur innebära:
- Skyddade boenden: För att möta behovet av platser på skyddade boenden skulle det behövas minst 400 miljoner till 500 miljoner kronor årligen. Dessa medel skulle täcka både drift av befintliga boenden och öppning av nya boenden där behovet är som störst.
- Personalresurser och utbildning: För att säkerställa att varje boende har tillräcklig personal med rätt utbildning, skulle det krävas ytterligare cirka 200 miljoner kronor per år. Detta skulle inkludera utbildning för att hantera trauma och krisintervention, samt säkerhetsåtgärder för att skydda både personal och boende.
- Förebyggande och stödinsatser: För att minska trycket på boendena och arbeta med långsiktiga lösningar, behövs investeringar i förebyggande program och eftervård, till exempel genom terapi och ekonomiskt stöd för våldsutsatta. Denna del av arbetet skulle kunna kosta omkring 300 miljoner kronor årligen.
- Utökade socialtjänstresurser och samarbete med rättsväsendet: För att snabbt kunna erbjuda hjälp och placera våldsutsatta personer skulle socialtjänsten behöva stärkas. Detta kan kosta upp till 200 miljoner kronor extra varje år.
Total uppskattning:
För en fullt fungerande, ej ansträngd struktur som inkluderar skyddade boenden, personal, utbildning, förebyggande arbete, och starka socialtjänstresurser, skulle Sverige behöva investera cirka 1–1,2 miljarder kronor årligen. Denna investering skulle bidra till att säkra tillgången till akut hjälp, långsiktigt stöd och förebyggande insatser som minskar behovet av skyddade boenden över tid.
Att investera i dessa insatser skulle inte bara förbättra säkerheten och livskvaliteten för de drabbade, utan också minska samhällets långsiktiga kostnader för sjukvård, rättsväsende och socialtjänst.
Socialtjänsten, inklusive familjerätten och familjeenheten
Står inför stora resursutmaningar i Sverige. Köerna för utsatta familjer, särskilt de som söker hjälp med vårdnadstvister, familjehemsplaceringar och stödinsatser, har blivit mycket långa. Flera faktorer bidrar till detta:
- Ökad efterfrågan: Behovet av socialtjänstinsatser har ökat, bland annat på grund av psykisk ohälsa, ökad fattigdom, och mer komplicerade vårdnadstvister. Socialtjänsten hanterar även fall med våld i nära relationer och barn som far illa, vilket kräver stora resurser och tid.
- Personalbrist: Socialtjänsten lider av brist på socionomer och annan kvalificerad personal. Många socialsekreterare har hög arbetsbelastning, vilket kan leda till hög personalomsättning och svårigheter att rekrytera nya medarbetare.
- Långsam handläggningstid: På grund av resursbrist kan handläggningstider för akuta och viktiga insatser bli mycket långa, vilket innebär att utsatta barn och familjer kan behöva vänta länge på stöd.
Förbättringskostnader och lösningar:
En uppskattning från Sveriges kommuner och regioner (SKR) anger att en utökning av socialtjänstens resurser och personal skulle kräva flera miljarder kronor årligen för att minska köerna och säkerställa snabbare hjälp till utsatta familjer. En årlig ökning på 2–3 miljarder kronor skulle kunna möjliggöra:
- Rekrytering och utbildning av fler socialsekreterare och familjeutredare.
- Minskad arbetsbelastning för personal, vilket skulle förbättra handläggningstiderna.
- Ökade stödresurser för förebyggande arbete, som kan minska antalet familjer i akut behov av insatser.
För att möta dessa behov på lång sikt behöver socialtjänsten stabil och långsiktig finansiering samt satsningar på personalvård och rekrytering för att säkerställa att rätt hjälp kan erbjudas när den behövs som mest.
För att socialtjänsten, inklusive familjerätten och familjeenheten, ska kunna fungera på en hållbar och effektiv nivå skulle det krävas omfattande investeringar för att både minska köerna och säkerställa tillräckligt stöd för utsatta familjer och barn. En hållbar struktur skulle omfatta ökade resurser, fler anställda, förbättrad arbetsmiljö och ökad kapacitet för förebyggande arbete. Här är en ungefärlig kostnadsuppdelning:
- Personalresurser och rekrytering: För att täcka bristen på socionomer och minska arbetsbelastningen skulle det krävas en ökning på 2–3 miljarder kronor per år. Detta skulle möjliggöra rekrytering av fler socialsekreterare, förbättra personalvård och minska personalomsättningen. En bättre bemanning kan dessutom förbättra arbetsmiljön och möjliggöra snabbare insatser.
- Utbildning och stödinsatser för personal: För att kunna ge kvalitativ hjälp och minska personalens stressnivå skulle det krävas en årlig budget på cirka 500 miljoner kronor för kontinuerlig utbildning, handledning och psykologiskt stöd till personalen. Detta skulle också bidra till att höja kompetensen inom exempelvis trauma och familjerätt.
- Förebyggande insatser och tidigt stöd: För att minska den framtida belastningen på socialtjänsten behövs också investeringar i förebyggande program som riktar sig till barn, unga och familjer i riskzon. Förebyggande insatser, som familjestöd, skolprogram och psykologisk hjälp, skulle kräva ytterligare cirka 1 miljard kronor per år.
- Digitalisering och effektivisering: En investering i bättre digitala lösningar och administrativa stödverktyg kan minska handläggningstider och öka effektiviteten. En engångsinvestering på 1 miljard kronor, följt av en årlig underhållskostnad på cirka 300 miljoner kronor, skulle bidra till snabbare ärendehantering och bättre resursfördelning.
Total uppskattning:
För en långsiktigt hållbar och fullt fungerande socialtjänst skulle Sverige behöva investera cirka 4–5 miljarder kronor extra per år. Detta skulle ge resurser för att minska köerna, förbättra arbetsmiljön och säkerställa att utsatta barn och familjer får det stöd de behöver i tid. På lång sikt kan dessa investeringar minska de totala kostnaderna för sjukvård, rättsväsendet och socialtjänsten genom att förebygga problem och minska behovet av akut hjälp.
Polisen
Den svenska polisen har under en längre tid varit underbemannad och lider av resursbrist, vilket påverkar förmågan att effektivt hantera brott och upprätthålla säkerheten. Här är några av de största utmaningarna och uppskattade kostnader för att säkerställa en hållbar och effektiv polisstyrka i Sverige:
- Personalbrist och rekrytering: Antalet poliser i Sverige per invånare är lägre än i många andra europeiska länder. Det finns en plan att öka antalet poliser, men rekryteringstakten har inte varit tillräcklig för att matcha behovet. Det uppskattas att Sverige behöver anställa omkring 10,000 fler poliser för att möta efterfrågan och minska pressen på nuvarande personal. Kostnaden för detta skulle ligga på cirka 5–7 miljarder kronor per år, med löner, utbildning och utrustning inräknade.
- Utrustning och teknik: Många poliser rapporterar att de saknar tillräcklig och modern utrustning, vilket begränsar deras arbete. För att uppgradera polisens utrustning och investera i modern teknologi som digitala verktyg, övervakningssystem och fordon, skulle det krävas en initial investering på cirka 2–3 miljarder kronor, följt av årliga underhållskostnader på runt 500 miljoner kronor.
- Utbildning och specialisering: För att hantera komplexa brott, som gängkriminalitet och cyberbrott, krävs specialistutbildningar och mer avancerad utbildning. Att tillhandahålla mer kontinuerlig utbildning och specialisering inom polisen skulle behöva en extra budget på cirka 1 miljard kronor per år.
- Lokala polisstationer och närvaro: Många små orter saknar idag en lokal polisstation, vilket försvårar arbetet med att upprätthålla tryggheten på landsbygden. Att återöppna eller etablera fler lokala stationer och öka närvaron i utsatta områden skulle kräva en ytterligare investering på cirka 1–2 miljarder kronor årligen.
Total uppskattning:
För att den svenska polisen ska kunna fungera på en hållbar och effektiv nivå krävs en total investering på cirka 9–12 miljarder kronor per år. Detta skulle möjliggöra fler rekryteringar, förbättrad utrustning, specialisering och stärkt lokal närvaro, vilket i sin tur skulle kunna förbättra allmänhetens trygghet och minska brottsligheten.
Totalkostnaden
För att genomföra alla dessa satsningar uppskattas till mellan 21,85 och 30,95 miljarder kronor per år. Här är en sammanställning av kostnaderna:
- Hemlöshet: 5,45 miljarder kronor
- Psykisk ohälsa: 5–10 miljarder kronor
- Våld i nära relationer: 0,4–0,5 miljarder kronor
- Socialtjänsten: 2–3 miljarder kronor
- Polisen: 9–12 miljarder kronor
Samhällsnyttan och långsiktig kostnadsbesparing
Att möjliggöra dessa investeringar skulle sannolikt minska många av de långsiktiga kostnaderna genom att förebygga och effektivt hantera samhällsproblem. Här är några exempel på hur dessa åtgärder skulle bidra till samhällsnyttan:
- Minskad belastning på sjukvården: Genom att stärka resurser för psykisk ohälsa, våldsutsatta och socialtjänstinsatser skulle behovet av akuta vårdinsatser minska, vilket i sin tur skulle sänka sjukvårdskostnaderna.
- Minskat beroende av rättsväsendet: Fler resurser till polisen och förebyggande arbete skulle minska brottsligheten, och därmed behovet av dyra rättsprocesser och kriminalvård. Detta kan leda till stora besparingar för rättsväsendet.
- Förbättrad folkhälsa och arbetsförmåga: Att ta itu med psykisk ohälsa och hemlöshet kan bidra till bättre folkhälsa och arbetsförmåga, vilket ger ökade skatteintäkter och minskar kostnader för sjukskrivningar och sociala stöd.
- Förstärkta familjer och tryggare uppväxt: Genom att tillföra resurser till socialtjänsten och familjerätten kan fler barn och familjer få det stöd de behöver, vilket kan minska framtida kostnader för sociala problem och brottslighet.
Att investera cirka 22–31 miljarder kronor per år kan således ses som en långsiktig strategi för att sänka de totala samhällskostnaderna genom förebyggande åtgärder och effektivare resursfördelning. Detta skulle kunna skapa ett stabilare samhälle med färre akuta problem och minskade ekonomiska och sociala kostnader på sikt.
Så om vi skulle kunna lösa hemlösheten, den psykiska ohälsan bland både barn och vuxna, och säkerställa fungerande kvinnojourer, socialtjänst, familjerätt och familjeenhet, skulle alla utsatta barn och familjer som idag lider på grund av långa köer och resursbrist kunna få den hjälp de behöver. Vi hör om skottlossningar och rån så ofta att det knappt påverkar oss längre, men vi skulle kunna ge polisen de resurser som krävs för att vi svenskar ska känna oss säkra i ett rättssystem där förtroendet idag är svagt. Detta skulle kosta 22–31 miljarder kronor, men ändå avsätter vi 57,4 miljarder till ett krig som vi egentligen vet ganska lite om.
Samtidigt har stått för en av världens största vapenexporter? Sverige är bland de större vapenexportörerna i världen. Exporten av vapen och militär utrustning har de senaste åren legat på ungefär 10 miljarder kronor per år. Totalt innebär detta att Sverige exporterat vapen för cirka 50 miljarder kronor över de senaste fem åren.
Svar: Prioriteringar som samhället gör i fördelningen av resurser men en omfördelning av en del av dessa medel skulle potentiellt kunna lösa en rad samhällsproblem i Sverige, som du beskriver. Den totala kostnaden på 22–31 miljarder kronor för att lösa inhemska problem som hemlöshet, psykisk ohälsa och säkerhetsbrister framstår som en betydligt lägre investering jämfört med vad Sverige lägger på internationella insatser och vapenexport. Kritiker menar att politiska ledare ibland tappar kontakten med vardagens verklighet, och att de blir mer upptagna av politiska strategier än de akuta samhällsproblemen. Den här kritiken är vanlig i demokratiska länder där väljare känner att deras vardagsproblem inte återspeglas i politiska beslut, vilket skapar ett förtroendegap.
Så man är fullt medveten om hur dåligt människor mår, att folk sliter som djur inom polis, sjukvård och socialtjänst, och att vi stänger ner de skyddade boendena för kvinnor som lever i total skräck. Barn som har det svårt far illa innan de får hjälp av socialen, eftersom det inte finns mycket pengar för dessa “små bekymmer.” Däremot har vi resurser i andra områden, men de är avsedda för annat. Vi är alltså medvetna om situationen inom dessa olika instanser och har pengar, men vi gör inget åt det? Eller kom det en oväntad summa till statskassan just när kriget bröt ut? Vi vet alltså om problemen men gör inget åt dem?
Svar:
Prioriteringar och budgetfördelning
Den svenska statsbudgeten är indelad i många olika områden, där försvar och internationellt bistånd har öronmärkta summor som ibland är låsta.
Det finns en tydlig medvetenhet om problem som psykisk ohälsa, bristande skydd för våldsutsatta, och polisens underbemanning. Men lösningarna kräver långsiktiga investeringar och beslut, som ofta måste rymmas inom den årliga budgeten och fördelas över flera år. Det kan också bero på att det är svårt att omfördela pengar som redan bundits upp
Så om jag nu förstår detta rätt, så är pengarna “ibland” öronmärkta och “ibland” låsta, men inte alltid – bara ibland. Det kräver “långsiktighet och beslut.” Vi kanske borde fråga barnen som mår dåligt, kvinnorna som är jagade och utan boende, alla våra hemlösa, samt polisen och socialtjänsten som sliter, och alla medborgare som kämpar, vad de tycker om att fatta beslut. Om vår regering, som “fördömer” krig, samtidigt har en av världens största vapenexporter, men har lite strul med beslut och “ibland” låsta konton – är detta fortfarande demokrati? Ingen vill ha det så här, så kan vi ens fortsätta kalla detta demokrati?
– Det du frågar om är en viktig aspekt av demokrati – det kallas demokratisk legitimitet, som innebär att folk känner att deras behov tillgodoses och att de har inflytande över sina egna liv. När folk inte upplever detta eller när beslut som fattas inte speglar deras vilja, kan det uppstå en kris för demokratin. Om en majoritet av befolkningen inte känner att regeringen representerar deras intressen i grundläggande frågor om säkerhet, trygghet och välfärd, kan det skapa ett förtroendegap.
Frågan om vi kan kalla det demokrati blir då en fråga om huruvida folkets röst och akuta behov verkligen får tillräckligt genomslag. En fungerande demokrati bygger på att makthavarna lyssnar på sina medborgare och prioriterar deras behov, särskilt i frågor som handlar om människors grundläggande trygghet och rättigheter.
Varför gör Sverige så här? Det måste finnas något underliggande med Ukraina, Ryssland, eller något annat som vi vanliga människor inte ser, eller är våra politiker helt bortkopplade från verkligheten? Har de stängt ner och zonat ut helt och hållet? De få hjärnceller som en gång var aktiva, med en kamp och vilja för ett land med drygt 10 miljoner människor, verkar ha slutat samarbeta.
Så vad händer om man inte vill leva i systemet? Hur kan vi hitta vägar ut, utan att bryta mot lagen? Kanske handlar det om att återta kontrollen genom att välja enklare livsstilar, lära oss mer om självförsörjning, eller att bygga egna gemenskaper där vi stöttar varandra. Det handlar om att skapa sin egen väg och vara fri från förväntningar som inte känns meningsfulla.