Självbild och livets väg – en personlig berättelse
Jag har alltid haft en dålig självbild, trots att människor omkring mig ofta säger att jag ser bra ut eller presterar väl. Det har aldrig riktigt spelat någon roll för mig – det är något djupt inuti som håller fast vid känslan av att inte vara tillräcklig. När jag var liten, kanske 10 år, märkte till och med min mamma att jag verkade besviken på mig själv. Trots en trygg och kärleksfull uppväxt har det alltid funnits en röst inom mig som säger att jag inte duger.
Jag växte upp i en liten by där det kändes nästan omöjligt att passa in om man var annorlunda. Redan som barn stack jag ut, och det gjorde mig sårbar. Jag hade svårt för matte och svenska och fick därför extra stöd av en lärare som kom två dagar i veckan. Det sitter fortfarande kvar i mitt huvud, som om det vore igår. Hon brukade komma in i klassrummet, stirra på mig, och sedan gå ut. Min vanliga lärare sa åt mig att följa efter, vilket jag gjorde. Jag var bara 8–9 år då, innan jag tvingades gå om fjärde klass.
Det jag minns allra tydligast är hur varje lektion började. Hon satte sig vid bordet och frågade varför jag var där ensam. När jag inte visste vad jag skulle svara, berättade hon för mig att det var för att jag hade fel i huvudet. Efter ett tag började hon få mig att säga det själv. Hon frågade gång på gång varför jag aldrig gick hem med de andra barnen, och jag svarade, som jag lärt mig: “För att jag har fel i huvudet.”
Hennes ord etsade sig fast. Ofta satt hon där och somnade medan jag bara stirrade på bordet, ensam. Det blev ett av de mest ensamma åren i mitt liv. Jag minns att jag under några tillfällen funderade på att hoppa framför en lastbil på vägen hem. Jag var så apatisk att jag inte ens kunde känna något längre – jag bara accepterade att det hon sa var sant.
Efter ett år klarade jag det inte längre och berättade i panik för min mamma vad som pågick. Hon tog tag i det direkt och kom överens med en annan lärare om att stå utanför dörren och lyssna. Det blev uppenbart vad som pågick, men konsekvenserna för den här läraren var minimala. Hon fick inte sparken, utan flyttades bara till en annan skola. Men det hon gjorde satte djupa spår i mig. Jag är övertygad om att hon lade grunden för min dåliga självkänsla och mina tidiga självmordstankar.
Självbild, livserfarenheter och vägen framåt
Att leva med en dålig självbild, oavsett vad andra säger, är en komplex känsla. Många kan relatera till att inte känna sig tillräcklig, trots att omgivningen ger komplimanger och bekräftelse. Min egen resa har varit en blandning av dessa känslor och erfarenheter – en kamp mellan vad andra ser och hur jag ser på mig själv.
Redan som barn hade jag svårt att passa in, trots att jag kunde röra mig mellan olika grupper. Jag var ofta ensam och kände mig annorlunda, men samtidigt var jag starkt driven. Det märktes tidigt att jag ville något mer, trots att jag redan som 10-åring fick höra från vuxna att jag aldrig skulle åstadkomma något. Det som kanske påverkat mig mest är de negativa ord som vuxna – lärare och andra – uttryckte om mig, ord som fastnade och formade en osäkerhet som har varit svår att skaka av sig. Jag hoppade av skolan vid 14 års ålder, vilket enligt många skulle bli slutet på min framtid. Men det blev istället början.
Drivkraften att växa och utvecklas
Jag började arbeta redan vid 16 års ålder på lager, och det lade grunden för det liv jag byggt. Genom hårt arbete och nyfikenhet har jag fått möjligheter att växa. Jag har haft roller som produktionsledare, transportplanerare och till och med arbetat med lagerlayouter för företag som Nelly.com, Lekmer, Coop Logistik och Volvo. Samtidigt har jag alltid brunnit för min kreativa sida. Redan som ung fastnade jag för webbdesign och webbutveckling, ett intresse som fortfarande är starkt idag, vid 40 års ålder.
Jag har rest jorden runt, backpackat ensam och vågat ta mig an nya utmaningar. Jag har drivit e-handelsbutiker med över 70 000 produkter och lärt mig mycket om både logistik och entreprenörskap. Men det är inte titlar eller prestationer som definierar mig. För mig handlar det om att alltid göra mitt bästa och att vara snäll mot andra. Livet är för kort för att bygga sin självkänsla på vad andra tycker är “fint” eller “framgångsrikt”.
Om att inte låta andra definiera ditt värde
Många lever enligt gamla normer – att framgång bara mäts i titlar, fast anställning och möjligheten att ta lån. Jag ser det annorlunda. Värdet av ett jobb sitter inte i vad andra tycker om det, utan i hur det får dig att må. Ett av de mest givande jobb jag haft var som städare. Det var socialt, varierande och lärde mig att möta alla typer av människor. Trots det är det en titel som samhället ofta ser ner på. Många säger till sina barn att de “kommer hamna på McDonald’s” om de inte pluggar, som om det vore det värsta som kan hända. Men jag ser inget skamligt i att arbeta hårt, oavsett yrke.
Det tragiska är hur vuxna kan trycka ner unga med negativa ord som: “Du kommer aldrig bli något.” När jag ser tillbaka på min barndom inser jag att jag inte var något annat än ett barn. Hur kan någon säga så till ett barn? Att höra det sätter spår, men det betyder inte att de hade rätt. Tvärtom har det blivit en drivkraft för mig – att bevisa, inte för andra utan för mig själv, att allt är möjligt.
Vad självbild egentligen handlar om
Självbilden är ofta kopplad till hur vi blir behandlade och vad vi hör som unga. Trots att jag haft en trygg och kärleksfull uppväxt, med en mamma som alltid stöttade mig, har de negativa orden från andra vuxna lämnat avtryck. Det spelar ingen roll hur många som säger att jag ser bra ut eller att jag gör bra ifrån mig – om jag själv inte känner det. Men genom åren har jag börjat förstå att självbilden kan förändras.
Den största insikten jag fått är att ingen annan kan definiera vem jag är eller vad jag är kapabel till. Livet handlar inte om att passa in i andras mallar, utan om att skapa något som känns meningsfullt för dig själv. För mig handlar det om att utvecklas, bidra till andra och våga stå kvar när det känns svårt.
Jag hörde en gång om en lärare i en skola i Enköping som sa att de ville ta in en kille från McDonald’s till skolan för att han skulle berätta hur misslyckad han var eftersom han inte hade pluggat. Hur sjukt är inte det? Jag skulle välja att jobba på McDonald’s alla dagar i veckan framför att vara högstadielärare, om det är den attityden man har mot andra. Det känns som att vissa lärare helt har missat poängen med sitt yrke. Ska de inte ha en utbildning som hjälper dem att förstå att alla människor är olika? Tror de verkligen att alla barn vill åt samma håll i livet? Vad är det som har brustit hos en människa som tänker så?
Tänk på barn som har föräldrar som jobbar på McDonald’s och trivs med sitt jobb. Hur ska de känna sig om någon säger att det är ett misslyckande? Att mäta värde utifrån ett jobb är så fel. McDonald’s, precis som alla andra yrken, spelar en viktig roll i samhället, och att trivas med sitt arbete borde alltid värderas högre än en titel.
Vad som borde förändras
Vårt skolsystem måste granskas. Lärare behöver inte bara kunna sitt ämne – de måste kunna möta barn på deras nivå utan att trycka ner dem. Det handlar om att se varningstecknen, förstå utanförskap och motverka det. Om en lärare inte kan stötta en elev som kämpar eller ser varje barn som unikt, då är de i fel yrke.
Det mest skrämmande är att vuxna, som borde veta bättre, ofta misslyckas med det mest grundläggande: att acceptera att vi alla är olika.
Jag tror att om vi vill att barn ska känna sig trygga och lyckas, måste vi sluta dela upp dem i fack, pressa dem in i normer och döma dem för att de inte passar in. Skolan borde vara en plats för möjligheter, inte en plats som skapar känslor av utanförskap och hopplöshet.
Jag vet att många av de erfarenheter jag haft i skolan lade grunden för min dåliga självkänsla. Men de gjorde mig också starkare. Jag är här idag för att bevisa att det går att ta sig vidare, även när systemet sviker. Och jag hoppas att vi en dag kan bygga ett skolsystem där ingen elev någonsin känner sig så ensam som jag gjorde.
Självbild, skolan och vad vi behöver förändra
Jag har aldrig varit intresserad av skolan. Jag räknades som “stökig” under högstadiet, men jag tror inte att jag egentligen var det. Jag var uppfostrad med respekt och var aldrig elak mot andra. Men när något blev jobbigt eller kändes meningslöst, gick jag helt enkelt inte på lektionerna. Jag hör fortfarande vissa lärares röster i huvudet – de som skrattade åt mig tillsammans med resten av klassen för ett stavfel eller ett felaktigt svar. Tillslut brydde jag mig inte längre. När alla skrattar, tappar du känslan. Du blir bara tom.
Jag tror att många lärare som jobbar med barn så länge börjar anamma barnens omognad. Deras sarkasm och elaka sätt smittar av sig på vuxna som borde vara förebilder. Istället för att vägleda, förstärker de utanförskapet. Jag tror att det är ett av de stora problemen i skolsystemet – bristen på vuxna som faktiskt förstår barn och kan möta dem där de är.
Känslighet och att passa in
Idag vet jag att jag är mycket mer kapabel än vad jag fick höra i skolan. Men då var det svårt att se det. Jag minns att när klassen skulle se en film om mobbning, droger eller andra tunga ämnen, gick jag alltid hem. Lärarna och eleverna såg mig som den “stökiga som sket i allt”, men sanningen var att jag inte kunde sitta där utan att börja gråta framför alla. Jag tog intryck av allt för mycket och kände allt för starkt. Det var min känslighet som gjorde att jag gick därifrån, men ingen såg det.
Jag gick klart första terminen i åttan, men sedan hoppade jag av. Och det mest sorgliga? Ingen ringde eller frågade efter mig. Det var som om jag inte fanns. Hur kan ett skolsystem byggas så att en 14-åring bara kan försvinna utan att någon reagerar?
Ett skolsystem som stannar i tiden
Många gånger undrar jag hur utbildningen till lärare egentligen ser ut. Det känns som om den stått still i hundra år. Och när den kombineras med vuxna som sjunker ner till en 14-årings nivå, blir det skrämmande. Jag tror inte att det bara handlar om att klara av lärarprogrammet – den viktigaste biten är att kunna prata med barn, förstå deras behov och stoppa utanförskap innan det får fäste. Lärarens roll borde vara att peppa och vägleda, att få varje elev att känna sig sedd och att visa att vi alla är olika, och att det är okej.
Att dela in barn i fack
Ett av de mest skadliga inslagen i skolan är hur vi delar upp barn i “fack”. Om du inte passar in i normen hamnar du i en “särskild” grupp med andra som också har svårt. Jag tror inte ens att många av dessa barn har svårigheter – de saknar bara intresse för det som pressas på dem. Sveriges sjöar, län och annan fakta som vi fyller våra barn med – sådant de glömmer några år senare – är inte vad som borde definiera deras förmåga.
Jag själv hamnade i en sådan grupp. Vårt rum kallades “Blå Tornet”, ett namn lärarna själva hade gett det och det ända rummet i hela skolan med ett namn. Från att vara 14 blev vi behandlade som sju. Alla visste vad Blå Tornet betydde. Det var stället där du hamnade när du inte dög. Det var också stället där hela biten med att försöka bli accepterad av tjejer eller andra elever var som bortblåst. Ingen ville förknippas med oss som satt där.
Allt går – om du bestämmer dig
Min resa visar att allt går, oavsett var du börjar. Om du har driv, nyfikenhet och en vilja att lära dig, kan du övervinna både egna och andras tvivel. Jag driver idag projekt som handlar om att förstå världen bättre, bidra till samhällsfrågor och utveckla mig själv som individ. Det är mitt sätt att visa att det alltid finns en väg framåt, oavsett hur trasig din barndom varit eller vad andra sagt om dig.
För den som känner sig fast eller nedtryckt vill jag säga detta: De som säger att du inte kan någonting, vet ingenting om dig eller ditt liv. Och de har fel. Om jag, som hoppade av skolan vid 14 och fick höra att jag aldrig skulle lyckas, kunde skapa det liv jag har idag – då kan du också göra det. Det handlar inte om titlar, löner eller vad andra tycker är “bra”. Det handlar om att hitta det som får dig att må bra, och att alltid göra ditt bästa.
Din resa är din egen, och ingen annan kan säga vad du är kapabel till.
